fjellskan

Vaknade en aning bakis och blond. Alltså blond. Jag gjorde slag i saken som jag hotat med tidigare, tufft eller hur?! Men det finns givetvis ett litet litet problem med kalufsen, roten. Hårrötterna, utväxten, det blev lite silverblondering för att dämpa lite röda skiftningar. Hmm, jag borde förstått av frisörens nervösa blick att allt inte stod helt rätt till... Ska inte ge er några detaljer men jag kan nu sälla mig till skaran av grekiska kvinnor som börjar blondera sig i fyrtioårskrisens grepp med den grå hårbotten lysandes på mils avstånd.... En blå burk ska den kommande veckan rädda mig från att checka in på närmsta pensiohem. Lugn bara lugn, ska fixa å trixa med denna ytterst deprimerande färgskala som hemsöker min skalle. Nej, jag har inte låst in migsjälv gråtandes i garderoben.
     Efter gårdagens pärs hos den smärte frisören blev det tröstkalas med pizza och tetrarosé. Har vänkretsen utspridd i världen så när vi får till det å ses brukar vi slå klackarna i taket, så även igår kväll. Förfriskade och med glömd grå hårbotten drog vi iväg till en av favoritklubbarna i stan. Jaha, lagom lugnt på folkfronten och grym musik. Mysko. Efter en stund kommer en tjej fram till min väninna och frågar var baren är. Nu är det så här att vi givetvis aldrig hamnar längre bort än i en radie av max fem meter ifrån baren.... Jodå, alldeles bakom dig lilla vän svarar väninnan och blir tackad och smekt på kinden. Ni fattar, jag fattade. Min väninna från Athen fattade inte. Fattade ingenting tills det uppenbara uppenbarades framför henne när ett vackert par pojkar hånglade loss framför hennes perfekta pedikyrerade tassar.
     Äntligen kunde jag släppa loss dansdjävulen i mig, helt fritt, inga tafatta raggningsrepliker och inget ölpustande i nacken. Att jag sedan gjorde dagens kap med att byta en cigg mot en öl var ett tecken från ovan att felfärgade hårrötter inte är ett hinder för nåt här i livet. Kram kram