Att stå still

Det har regnat idag. Bara vräkt ner dundrat och blixtrat. Som i en grå slöja sveptes hela den lilla stockholmska världen in. Jag var tillbaka i en vinterdag på Kreta, i juni. Fantastiskt. Och nu är det bara stilla. Som en ny kärlek som drar in som ett oväder, lämnar dig fuktig och alldeles tyst av förundran. - Vad kommer nu?
Och där börjar det tydligen gro i mossen. Små sköra stjälkar och blad göds och strävar uppåt mot en strimma sol, - se mig, skin på mig- göd mig! Ge mig mer- av allt! Jag vill bli ett träd inte ett ogräs som klipps vid roten för att platsen att gro på är fel. Fel tid, fel form bara fel. Stackars alla maskrosor.
Gömde mig för regnet under ett träd. Genomsur, kalla bara fötter i sommarsandalerna och ett skratt som bara vällde fram. Självklart obeväpnad mot vädret, inte ett endaste litet jävla paraply i sikte. Jag är väl inte så förutseende... Vill få chansen att stå still under ett träd och känna små droppar av liv rinna nerför ryggen.
Ville stå still med dig, ett tag bara, för att få känna den där befriande känslan av lycka. Du vet, den där droppen som kittlar till mellan skulderbladen, som får dig att rysa till. Ville fånga dig, hålla i dig ett tag. Men du rann nedför ryggraden blev till obehag och  jag torkade kvickt bort dig, du vackra vilda.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0