fjellskan

Har ni flugit dagtid någon gång? I solsken som gör vingarna till silver och jorden nedanför blek där allt flyter ihop som på ett dammigt lapptäcke. Den där solen som bränner genom de dubbla plexiglasen eller plast eller vad det är för något.

Någonstans innan nordjön tar vid är vi ovanför molnen och samtidigt under dem. Två lager som vi flyger emellan med solen så stark att solglasögonen åker på. Tussar av vitt som vi kryssar igenom, stiger över och som breder ut sig som vita fantasiöar. Där, över det andra lagret kan jag turbinerna till trots höra tystnaden som råder i allt det soldränkta vita. Så fruktansvärt fantastiskt.

Det har varit tvärtom. Där emellan molnen. Det var ett tjockt mörkt granitgrått lager som låg som ett lock och det vita var alldeles för högt upp. Vi hade lämnat det och trängt ner och solen var som en linjedomare som skilde fridfullhet från ett mörkt trist, bara trist täcke. Igen sol som kunde nå igenom ner där färgerna var upprutade i åkrar, skogar och städer.

Ibland måste man nog upp där högst upp ovanför det grå och det vita ulliga landskapet av luft för att nå tystnaden och solen som överglänser allt. Komma upp och njuta av vetskapen att det grå till trots så finns det zoner av ljus och komplett lycka över egentligen ingenting. Bara av skönheten i det simpla, det som alltid är- i olika former.  Föränderligt men ändå där. Kram