Bara dra.

Jag drog. Pep iväg vidare fort som fan för å inte bli kvar. Han stod kvar och vinkade, vinkade och vinkade tills hamnen var tom och båten långt ute på havet.
Fem år senare dök jag upp. I en vit, aningen genomskinlig byxdress skrämde jag livet ur honom en sen kväll i vimlet. Så djävla elakt att bara kliva in i hans nya värld. Dessutom hälsade jag bara på. Tyckte att det var skitkul och roade mig kungligt.
sen drog jag igen. Lämnade hem och sambo och försvann. Hamnade så småningom i ett liv på stranden, baren å rant rooms. Där drog jag igen.
Motvilligt försvann jag  mot ett löfte om vuxenliv och säkrad framtid. Så jävla trist och fel, så satans fel.
Tio månader av felande och jag återtog mitt liv i stranden. Byggde sandslott med stackaren som ville fly med mig som själv var på flykt. Så självklart försvann jag igen. Ett par år senare hade han hittat flyktvägen till norge i en fyrtio taggare och jag hade blivit riktigt ensam i undflyhetens land.
Minns ni filmen om lilla Pricken? Kaninen som kommer ifrån familjen och sedan letar och letar för att hitta dem igen? Till tonerna av Zamfirs panflöjt återförenas han med sin mamma och jag är sju år och gråter hysteriskt i den mörka filmsalongen på biblioteket i Skärholmen över det lyckliga slutet.
Helt sjukt, gråta över ett lyckligt slut.
Jag grät i taxin på en slingrande väg högt uppe i bergen. Var på väg från norr till söder för att återförenas med min pappa. På väg från ett olyckligt slut till ett lyckligt. Ett livshaveri ackompanjerat av ett ufo brus på radion. Var fan var Zamfir och panflöjten?
Den underbara resan heter nog filmen. Själv hade jag inte ens en kamera. Kram

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0